Bredbandslandskampen Sverige-Finland:
FARFAR BEHÖVDE INTE HELLER MOTORVÄGAR

Regeringen tillsatte i augusti en arbetsgrupp för att utarbeta en nationell bredbandsstrategi. Annars bra, men den består bara av byråkrater och telefonexperter - ingen expert på datanät finns med. Uttalanden i offentligheten av gruppens medlemmar ger fog för farhågorna att gruppens strategi blir den att vi bara låter marknadskrafterna sköta allt så blir det nog bra.

I Sverige tillsattes ungefär samtidigt en IT-politisk strategigrupp som ser helt annorlunda ut - speciellt därför att den innehåller experter på datanät. Den skall fortsätta IT-kommissionens mycket förtjänstfulla arbete.

Vid årsskiftet ser vi om Finland fortsätter att bli efter ifråga om framtidens viktigaste infrastruktur: datamotorvägarna (bredbandsnätet) ?



Vad är bredband ?

Allt som är snabbare än modem är inte bredband. Äkta bredband för med sej också en ny kvalitet: rörliga bilder. Det första steget togs med mycket långsamma modem som bara tillät överföring av text. Det andra steget kom med Internet och den "världsvida väven" som gav oss (still)bilder av ganska god kvalitet.

Det tredje steget kommer då överföringshastigheten går över en viss gräns, dvs. videoöverföring blir möjlig. Det är då inte fråga om den s.k. "video" som man kan titta på redan med modem utan en stor bild av bättre kvalitet än den nutida digitala TV-bilden. Poängen är att en mängd framtida tjänster bygger på videoöverföring, inte bara film och TV utan också distansarbete (videokonferenser), eUtbildning, eMedicin, eHandel mm.

En videobild av bra kvalitet kräver omkring 5 Mbit/s (komprimering fungerar inte vid snabba bildbyten såsom i sport). IT-kommissionens definition är därför logisk och reklamens och byråkraternas "bredband" ger oss inget nytt.



Varför behövs bredband ?

Kommunikationsministeriet och TeliaSonera samt andra teleoperatörer tror att det räcker bra med litet snabbare modem, s.k. ADSL. Deras undersökningar visar att folk huvudsakligen läser epost och surfar på nätet (man kan ju inte göra mycket annat idag). Den metod de använder för att undersöka behoven kan närmast karakteriseras som att köra bil genom att titta i backspegeln. Den fungerar inte alls inom ett dynamiskt område med mycket snabb utvecklingstakt såsom datanäten.

Viktigt är att inse att i det framtida bredbandsnätet är kunden både konsument och producent av digitala tjänster. Det här är första gången i historien som detta är möjligt i praktiken. Men då fungerar inte asymmetrisk teknik som satellit och digiTV alls som i praktiken bara kan sända i en riktning. För företagare är ett asymmetriskt nät helt oanvändbart.

Produktionen av varor flyttas allt mer till länder med billig arbetskraft och vi måste rikta in oss på produktion av kunskap och digitala tjänster. Det finns inga gränser på nätet. Internet gör att Hindersby är lika nära till London och New York som Helsingfors. Men vi har lägre hyror i Hindersby.

Vi måste bygga infrastruktur för framtiden, för tillämpningar som vi inte ännu vet nånting om. Därför måste vi för det första ha stor flexibilitet och för det andra stor kapacitet. Enligt Telia Research i Malmö behöver varje abonnent i medeltal omkring 2 Mbit/s år 2006 och behovet fördubblas varje år.

Flexibiliteten är dålig inom den traditionella telefontekniken där nya tillämpningar kräver omfattande investeringar och tar lång tid. Datanätens IP-teknik (Internet Protocol) däremot klarar av nya tillämpningar mycket enkelt eftersom datapaket över IP ser precis likadana ut oberoende av innehåll. Allt fler områden går nu över till IP-baserad teknik också därför att man kan använda standardkomponenter som är billiga.

Virtuella möten över nätet anses bli en viktig tjänst i framtiden men kräver upp till 100 Mbit/s. Om en resa kostar 1000 euro plus en massa förlorad arbetstid så behövs det i alla fall inte så många inbesparade resor per månad för att betala också mycket dyra anslutningar.

Det är överföring av rörliga bilder, som kräver sådan kapacitet som det gamla telefonnätet inte klarar av. Det är bara en tidsfråga när vi måste bygga ett nytt nät som kommer att vara baserat på optisk fiber eftersom det är det enda media som inte har kapacitetsbegränsningar. En enda fiber kan överföra 10 000 långfilmer per minut i bästa fall.

Satellitteknik lämpar sej utmärkt för ödemarker och radioteknik för rörliga fordon, men all radioteknik begränsas av en naturlag som formulerats i det s.k. Shannons teorem. Det går i stora drag ut på att man över ett visst frekvensband bara kan överföra en viss mängd information OBEROENDE av teknik. Så det är fåfängt att vänta på nya uppfinningar. Vi börjar redan närma oss Shannons gräns i den nyaste tekniken på mobilnätsidan.

All teknik har begränsningar och den bör användas för de uppgifter som den lämpar sej för. "Teknikneutralitet" används ofta som en dimridå för att dölja oförmåga att utvärdera teknikens användningsområden.

Man kan se en tendens till konvergens, som helt enkelt betyder att all digital kommunikation kommer att gå över samma nät. Det betyder bland annat att telefoni blir IP-baserad och att telefonnätet så småningom kommer att försvinna och ersättas av ett fiberbaserat allmänt datanät. Telefoni har också så små kapacitetskrav att det knappast kommer att kosta nånting alls. Mellan Bredbandsbolagets anslutningar i Sverige kan man redan ringa gratis.

Inom hemmen kommer digitaliseringen på alla fronter antingen vi vill det eller inte. Digital TV är bara början. I praktiken betyder det bara att framtidens TV kopplas till datanätet i stället för TV-antennen och detsamma sker med telefonen och radion. Sveriges TV kommer alltså inte att vara något problem - ifall inte politikerna ställer till med problem.

En mängd tjänster kommer så småningom att flyttas över till nätet och sedan kommer kontor och serviceställen att stängas. Bankerna har redan inlett nedskärningen av kontoren och de kommer att följas av skatteverket, kommunala byråer och andra servicefunktioner. Allt detta skapar ett ökat tryck på nätet och behov av större kapacitet.

Den här utvecklingen är ju inte enbart positiv, men den är nog oundviklig eftersom den digitala tekniken kommer att vara mycket billigare. Faran är att den som blir utanför datanäten blir helt utan service.


Bredband i Sverige

Jonas Birgersson satte i slutet på 1990-talet igång Bredbandsbolaget som byggde ut ett rent IP-nät baserat på optisk fiber till slutkunden. Bolaget hade 270000 kunder på 53 orter augusti 2003. Med anslutningar på 10 Mbit/s för 340 kronor/mån. blev Bredbandsbolaget inte oväntat utsett till bästa bredbandsleverantör år 2002.

Då luften gick ur IT-bubblan spred sej en överdrivet pessimistisk syn på bredbandsutbyggnaden. Men vid närmare granskning ser man att utbyggnaden fortsatt hela tiden. 249 av Sveriges 290 kommuner hade sina program klara i juli 2003 och bara 11 återstår vid årsskiftet. 136 kommuner är redan klara med upphandlingen och resten påbörjar den i höst eller nästa vår.

En mycket intressant nyhet är också att Telia har börjat bygga ut äkta bredband baserat på Gigabit Ethernet i Kalmar län. Alla 121 orter, också de små, skall anslutas till nätet. Speciellt viktigt är att nätet är operatörsneutralt, dvs. Telia har inget monopol på nätet.

En aktiv sektor i Sverige är de s.k. stadsnäten som dock ibland också omfattar en stor glesbygd utanför staden. Ett av de mest kända är Hudiksvall som har över 60 km optisk fiberkabel. I Sverige fanns våren 2000 optofiberbaserade stadsnät i 210 av landets kommuner.

Ett stort och intressant bolag är Stokab, som äger Stockholms fibernät och hyr ut s.k. svart fiber, dvs. kunden får själv ansluta sina apparater till fibern. Stokab har byggt ut fibernätet också till grannkommunerna och ända till Gotland. Totalt omfattar nätet ca. 5000 km kabel.

Bolaget säljer inte tjänster inom nätet. Nätet är därför operatörsneutralt och det finns inga kopplingar mellan nätägaren och tjänsteleverantörerna (som i telefonnätet). Då är alla tjänsteleverantörer i samma position och konkurrensen fungerar i motsats till telefonnäten.

Men det är inte bara fråga om pengar och teknik. Det viktigaste i Sverige var troligen att regeringen med Göran Persson i spetsen gick ut och kategoriskt förklarade att nu byggs bredband ut till hela Sverige och att landet skulle gå i spetsen för utvecklingen på området. Detta fick en mängd följdverkningar i den meningen att människor och företag började utveckla tjänster och teknik för bredband eftersom det var klart att det skulle komma - och i stor skala. Exakt när bredbandsnätet kommer att täcka hela Sverige är oviktigt. Det viktiga var säkerheten att det skulle ske inom en nära framtid.

Inte bara nätet byggs ut i Sverige utan tjänsterna utvecklas också snabbt. Regeringen går in för den s.k. 24-timmarsmyndigheten som via nätet skall betjäna medborgarna dygnet runt. 24-timmarsmyndigheten innebär att hela den offentliga förvaltningen skall verka som en enda myndighet när det gäller information och kommunikation med kunderna via Internet.


Och så Finland ...  

Om man läser Kommunikationsministeriets rapport 41/2000 så tror man att allt är frid och fröjd i Finland. 95 inom några kilometers avstånd från närmaste optiska kabel. Även den resterande delen av befolkningen är bosatt i områden där operatörerna byggt stom- och områdesnät för bredband.

Men då man vet att ytterst få kan få en bredbandsanslutning i verkligheten ännu år 2003 så frågar man sej vad detta beror på ?

Fiberkablarna i Finland kunde lika gärna befinna sej på månen eftersom det är omöjligt att få en anslutning. Rapporten ger en helt felaktig bild av verkligheten om man inte läser den som fan läser Bibeln.

Rapport 21/2003 med en jämförelse av "bredband" i Sverige och Finland präglas också av önsketänkande och undangömmande av otrevliga fakta. Speciellt illa är att den koncentrerar sej på ADSL och annat "bredband" och klumpar ihop det med äkta bredband. Det är förstås förståeligt för då kan man gömma undan Bredbandsbolagets, Stokabs och stadsnätens snabba anslutningar som det inte finns någon motsvarighet till nästan alls i Finland.

I praktiken finns det bredband i Finland enbart i högskolorna (tack vare Undervisningsministeriets framsynta politik), i de stora företagen och i ett och annat kommunalt nät som entusiaster lyckats bygga helt på egen hand. Inte ens i de stora städerna har gemene man tillgång till äkta bredband.

Ett grundläggande fel i Finland (och delvis i Sverige) är att den optiska fibern ägs av de gamla teleoperatörerna som fortfarande har lokala monopol i största delen av landet. De både äger nätet och säljer tjänster. Därför prissätter de nätanslutningarna så att utomstående tjänsteleverantörer inte har den minsta chans att komma in på nätet.

Det är själva principen att samma bolag äger nätet och säljer tjänster som ytterst effektivt stoppar utbyggnaden av bredbandsnät till kunderna. Det är givetvis bättre för en teleoperatör att plocka pengar av kunden med minuttaxa för en långsam modem- eller ISDN-linje än att få en liten fast månadstaxa för en bredbandsanslutning. Varför skulle teleoperatörerna frivilligt ge bort största delen av sina vinster ?

Kommunikationsministeriet anser att äkta bredband inte alls behövs och styrker sin uppfattning med "undersökningar" som närmast lämpar sej för historieskrivning, inte för utvärdering av framtida behov. Och ministeriet anser att "marknaden", dvs. just ovan nämnda teleoperatörer som inte har det minsta intresse av att driva utvecklingen framåt, skall sköta allting utan inblandning.

Det finns faktiskt nya företag som har alldeles riktiga idéer, men de är små och har dålig finansiering samt är beroende av de stora telemonopolen. Därför håller de ytterst låg profil i Finland.

Så som det nu ser ut så är kommunerna vårt enda hopp. Staten är helt lamslagen och företagen vågar inte satsa på en så osäker framtid. Alla väntar på varandra och allting står stilla. Men de kommuner som nu bygger ut bredband kommer att få mycket bra konkurrenskraft då privatpersoner och företag söker efter billigare områden än storstäderna.

Finansieringen är i alla fall ett stort problem. Optisk fiber är billig om man beaktar den långa avskrivningstiden (över 30 år) men de kräver en ganska stor kapitalinsats vid utbyggnaden. Därför borde staten åtminstone garantera långa lån för att göra en utbyggnad möjlig. Givetvis vore det bästa att staten, liksom i Sverige, skulle ta aktiv del i utbyggnaden av framtidens viktigaste infrastruktur.


Vad kan vi göra ?

Det är ännu inte för sent att börja bygga infrastruktur, men det borde påbörjas genast eftersom det tar tid ifall man försöker göra det billigt. En snabb utbyggnad i panik blir oerhört dyr medan en planerad utbyggnad som kan kombineras med utbyggnad av vattenledningar och dylikt kan bli mycket billigare, speciellt om den koordineras centralt.

Att det inte behöver kosta 3 miljarder euro att bygga ut fibernät i hela Finland som Kommunikationsministeriet försöker skrämma politikerna med visar det fibernät till hushållen som vi i somras byggt i Hindersby. Vårt fibernät är nu klart och testat och kostade nästan bara kabeln och fibersvetsningen (www.Hindersby.net) eftersom vi följde med Lappträsk kommuns vattenledningsgrävande. Den som vill kan få anslutningar på 100 Mbit/s. Anslutningen kostar omkring 1000 euro (engångsavgift) och omkring 50 euro per år i underhåll.

Det behövs omtänkande på många områden: teknik, utbildning, finansiering och juridik. Det är ju inte bara fråga om att bygga upp ett nät utan hela Finlands folk måste lära sej använda nättjänsterna - en jätteuppgift för vuxenutbildningen.

Vi behöver inte äkta bredband ännu i år eller i nästa år. Men det tar tid att bygga ut ett heltäckande allmänt datanät som är framtidssäkert. Farfar behövde inte motorvägar, men våra ungdomar behöver ett äkta bredbandsnät. Industrisamhället och också det traditionella tjänstesamhället håller redan på att gå över till IT-samhället. Även om vi bara är i början på utvecklingen.

Nisse Husberg


Nisse Husberg 2003-11-01